Prolog
Det första steget.
Hon låg gömd i utkanten av skogen. Hon hukade i buskarna.
Hennes mörka öron var fyllda med tårar. Hon kvävde en flämtning med handen när
tre personer släpades ut ur huset i gläntan. Alla tre hade svarta huvor trädda
över sina huvuden, de var bakbundna och de som släpade ut dem var alla klädda i
svart.
En stor man slog vilt omkring och vrålade ilskna ord som
hon inte kunde höra. En svartklädd man klev upp framför honom och slog en
knuten näve hårt i hans mage. Han tystnade och vek sig dubbel. Kvinnan skrek och
försökte slita sig fri. Hon belönades med ett slag över kinden. Skriket
tystnade. Inget hördes från den tredje personen. Han hade kämpat tillbaka så
hårt att männen i svart varit tvungna att slå honom medvetslös.
Det stora mannen slets upp på fötter och i farten av det
kraftiga rycket flög huvan av.
Han blinkade mot det plötsliga ljuset och när hans ögon
vande sig, fick han syn henne i buskarna.
”Spring!” vrålade han av sina lungors fulla kraft. I
närheten lättade fåglar från sina bon och gömslen, skrämda av skriken från en
man som såg sin värsta mardröm bli sann.
En svartklädd man slog ut med handen. En hög smäll klöv
luften. Den stora mannen for bakåt och slog i altanräcket. Han föll ihop med
ett stön. Kvinnan skrek igen. Ett högt hjärtskärande skrik.
”Få tyst på henne!”, ropade någon. En annan man höjde
blicken och stirrade på henne.
Kvinnans skrik dog ut. Huvan drogs inåt runt hennes mun
och ett lågt väsande hördes från henne. Hon drog flämtande efter luft men
någonstans i stupen tog det stop. Hon kunde andas, hon ströps till döds av
osynliga händer. Benen vek sig under henne och hon blev liggande helt still på
marken.
I buskarna fick hon kämpa för att inte resa sig upp och
slåss mot männen i de svarta kläderna.
De tre lealösa kropparna släpades mot en mörkblå skåpbil.
En man vände sig om. Hon visste precis vem det var. Ziac!
De isiga blåa svepte över omgivningen. Hon tryckte sig
platt mot marken.
”Vem ropade han åt?” en kvinna dök upp vid hans sida.
”Flickan, hon måste finnas i närheten”.
”Ska vi leta?” frågade kvinnan. Ziac skakade på huvudet.
”Nej, vi hittar henne tids nog. Och nu när vi har hennes
familj, kommer det inte att dröja länge innan hon kommer till oss”. Han såg sig
om en sista gång, vände sig sen om och gick mot bilen. Men inte för att åka.
Han ryckte upp en dörr och drog fram en stor röd dunk. Han tryckte den i famnen
på en man och pekade på huset.
Hon höll andan nä han började hälla den brandfarliga
vätskan över husväggarna, när dunken var tömd närmade sig Ziac huset med en
tändare i handen. Han knäppte på den. Till och med på håll kunde hon se hur den
lilla lågan fladdrade ilsket i den milda vinden. Den onda mannen höll tändaren
intill väggen och ryckte snabbt undan handen när väggen flammade upp. Elden
spred sig snabbt.
Ziac flinade. Hans undersåtar försvann in i bilarna men
han dröjde sig kvar.
”Tänk noga efter vad du gör hädanefter Carrie. Ett
felsteg och det kan stå dig mycket dyrt”.
Med dem orden försvann han in i den mörkblå skåpbilen och
försvann mot horisonten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar