Kapitel 1. Eld

Jag sprang fram till huset. Lågorna som slickade väggarna spred sig snabbt. Men jag måste in. Därinne fanns allt. Bilnycklarna, pengarna, väskan... och hela mitt liv.

Jag drog ett djupt andetag och slängde mig in i rökridån. Jag snubblade nästan över hans jacka. Jackan som han lämnat i en hög på golvet. Jag lirkade in en fot under den och sparkade ut den på altanen. Jag vände mig om och fortsatte in i huset. Ögonen tårades när jag letade mig fram till rätt dörr.

Bara inte...jag hann inte tänka längre än så innan min fot fastnade i väskan och jag föll framstupa. Den stod inte där jag sist sett den. Nick måste ha burit på den när De Mörka anföll. Jag slog snabbt undan tanken, grep väskan och reste mig upp. Röken sved i halsen. Jag vacklade tillbaka till dörren och slängde ut väskan på gräsmattan. Om Nick hade burit på väskan, hade han också burit på nycklarna och pengarna? Eller låg de redan i bilen? Jag tvekade och vände mig inåt huset igen. Soffan i vardagsrummet till vänster om mig hade fattat eld. Soffbordet var vält. Tv:n exploderade alldeles intill mig. Jag kastade mig undan elden som flammade upp i tv-bänken. Jag backade och tog av till höger in i köket. Middagen som aldrig hunnit bli klar verkade ligga över hela köket. En stol låg söndersplittrad på golvet, bordet stod mitt i rummet med en kniv djupt begravd i skivan. Jag stirrade på den. Vad hade hänt därinne? Jag slet blicken från kniven och såg mig om kring i det rökfyllda rummet. Botten på ett av skåpen gav efter och tallrikar for ner i bänkskivan och krossades. En flämtning fastnade i halsen när jag skräckslaget ryggade undan. Jag stapplade hukande ut i hallen igen och fortsatte bort till nick rum. Någon hade sparkat in dörren. Jag klev över den och fick syn på kuvertet med pengar och nycklarna som låg ovanpå. De låg på hans skrivbord. Jag slängde mig fram och fick tag i kuvertet men nycklarna gled åt sidan. Dem for i golvet och in under sängen. Jag snyftade till och slängde mig ner på mage. Med armen inne under min bror säng kände jag hur någon grep tag i min fot och drog. Jag rycktes bakåt och rullade över på rygg och hann precis se skymten av  något silverfärgat som kom farande emot mig. Jag rullade åt sidan och sparkade allt jag förmådde.

”Trodde du verkligen att vi skulle låta dig gå?” sa en röst, rosslig av rök. Jag stelnade till.

”Då trodde du fel”, greppet om min fotled hårdnade. Jag sparkade igen med min lediga fot och kände, men enorm belåtenhet, hur något krossades under sulan. Mannen for bakåt med ett högt skrik. Jag rullade tillbaka på mage igen och sträckte in armen under sängen. Två evighets långa sekunder gick innan mina fingrar stötte emot objektet jag letade efter. Jag grep nycklarna i handen, jag drog den till mig och vände mig om i samma rörelse som jag satte mig upp. Mannen var borta, men jag visste att han inte kunde vara långt borta. Det var omöjligt att se taket för den svarta röken som sjönk längre ner mot golvet för varje sekund. Jag lutade mig framåt och vände benen under mig så att jag stod på alla fyra. Jag kravlade ut i hallen med nycklarna i den ena handen och kuvertet i den andra. Vid ytterdörren reste jag mig på knäna och försökte trycka ner handtaget. Men den var låst. Jag svalde nästa snyftning och tog mig upp på fötter med hjälp av handtaget och vacklade bort till det stora fönstret i vardagsrummet, förblindad av röken.

Utanför fönstret, på gräsmattan, stod han, med benen brett isär, armarna i kors över bröstet och ett brett flin på den breda munnen. Förvissad om att jag skulle dö härinne.

Jag kände hur jag log. Var det leendet kom ifrån visste jag inte. Vad hade jag för anledning att le nu? Min familj var kidnappad. Stannade jag kvar i huset skulle jag dö. Tog jag mig ut skulle jag dö.

Men någonstans i allt som var fel, fann jag det roligt att han verkligen tycktes tro att jag inte skulle göra allt för att ta mig ut.

Jag höjde armen och slog med armbågen mot rutan. Första slaget var för vekt, men när jag höjde den igen och lät den falla med mer beslutsamhet och kraft sprack rutan och miljontals glasbitar regnade ner över mig, lämnade små skärsår i mitt ansikte. Jag brydde mig inte om smärta. Det enda jag brydde mig om, var att få se den här mannen lida. Jag skulle inte överleva honom, men jag skulle i alla fall se till att han fick lida lite innan.

Jag klev ut genom fönsterramen, glaset knastrade under mina fötter. Inne i huset var det något som exploderade, jag kände svallvågen i ryggen men det var inte stark nog att fälla mig.

Jag drog ett djupt andetag och kände hur mina lungor fylldes med frisk luft. Min kropp ryckte till och jag böjdes framåt i en hostattack som fick mig att frukta för mina inre organs välmående.

När jag rätade på mig stirrade mannen ilsket på mig. Hans ögon tycktes brinna. Blod strömmade ur hans brutna näsa. Ilskan fullkomligt strömmade ur hans porer.

”Vad skulle din herre säga om han visste att du lämnat mig åt elden där inne?” ropade jag åt honom, min röst lät lika hes och rosslig som hans gjort inne i huset.

Jag klev ner för trappen till gräsmattan för att möta honom. Han höjde handen, sköt fram och lade den om min hals. Det gjorde ont, han var fruktansvärt stark men vid beröringen spärrade han upp ögonen och darrade till. Sen flög han bakåt och slog i marken sju meter bort. Hans kropp ryckte några gånger och förblev sen stilla. Några stumma sekunder stirrade jag på honom. Jag hade klivit ut ur huset, förvissade om att jag skulle dö, men nu var det han som låg på rygg, besegrad.

Ytterligare en explosion inifrån huset väckte mig. Jag slet blicken från honom, lade över nycklarna i samma hand som jag höll kuvertet och grep väskan och jackan med min lediga. Jag vände på klacken och rusade bort mot bilen, låste upp och hoppade in. Jag hoppade in, slängde bak väskan i baksätet, släppte kuvertet på sätet bredvid mig, körde in nycklarna i tändningen, lite hårdare än nödvändigt, och vred om. Motorn mullrade igång. Jag lade i växeln och tryckte ner gasen. Bilen for framåt. Tårarna strömmade ner för mina kinder när jag svängde ut på motorvägen.

För det var nog först då som jag insåg att min familj var borta. Och jag skulle aldrig få se dem igen. Bara för att jag varit så jävla feg!

När jag stannade igen stod jag på en liten parkering framför ett motell några kilometer ifrån mitt hem.

Jag såg på mig själv i backspegeln. Jag var svartflammig i ansiktet av sot. Mina kläder var fläckiga av sot och damm och luktade kraftigt av rök.

Min blick fastnade på en halvfull flaska med vatten på golvet framför passagerar sätet. Jag böjde mig fram över växelspaken och grep den. Jag skruvade av korken, blötte ärmen på tröjan och gnuggade mig noga i ansiktet. När jag sänkte armen och såg på mitt eget ansikte igen i backspegeln. Det säg bättre ut. Inte bra. Men bättre. Jag drog ett djupt andetag och klev ur bilen. Jag plockade ut väskan från baksätet, hängde den över axeln och låste. Jag tvekade med ena handen tryckt mot bilen.

Skulle någon vänta på mig här? Skulle Ziac vänta på mig i receptionen? I ett av rummen?

Skulle han köpslå? Tvinga mig att be för min familjs liv? Eller skulle dem överfalla mig och föra bot mig som de gjord med mina föräldrar om min bror? Kanske skulle jag hamna hos dem. I min mammas trygga famn. Hos min bror som alltid hade en känsla av att han var tvungen att beskydda mig från världen. Min alltid så glada pappa. Han som jag aldrig sett fälla en tår.

Jag såg mig snabbt om. Parkeringen var tom sånär som på min egen bil. Jag tog långsamt bort handen från bilen, blinkade bort tårar som vällde upp i ögonen.

Jag skulle be för deras liv. Det skulle inte ens falla mig in att tveka. Jag skulle göra vad som helst för att han skulle släppa dem.

Jag såg ner på mina kläder igen. Intalade mig själv att sotfläckarna skulle tas för smuts och undgå misstänksamhet. Jag kunde klara det här.

Jag drog upp huvan över ansiktet för att dölja mina rödgråtna ögon och klev runt bilen.

Receptionen var ett litet, illaluktande rum med en liten disk och några stolar med bord. Rummet luktade svagt av rök och jag tänkte med lättnat att min egen rökiga odör kanske skulle döljas lite. Väggarna var slitna och hade gått från vita till gula, eller så hade ägaren otroligt dålig smak.

Bakom disken stod ägaren, en rund kvinna med kortklippt sandblond hår som fick hennes ansikte att se ut som en fotboll.

”Ett rum, en natt”, sa jag och lade upp några sedlar på disken. Kvinnan inspekterade mig. Granskade kritiskt mina kläder.

”Vad har hänt med dig?” frågade hon och nickade mot mina fläckiga jeans. Jag stönade inombords.

”Tuff da på jobbet”, fick jag snabbt ihop och ryckte likgiltigt på axlarna.

”Så hur blir det med det där rummet?”

”Visst, vem skriver jag upp det på?”

”Carrie M... Ark”, svarade jag och lyckades i sista sekunden stoppa mig själv. Att stå och rabbla upp sitt riktiga namn var kanske inte det smartaste.

Kvinnan vände sig om mot en hylla som satt på väggen bakom henne. På varje krok hängde en nyckel. Och med tanka på hur många bilar som stod på parkeringen var det inte till någon förvåning att alla krokar var fulla.

Hon verkade gripa en nyckel på måfå och slängde upp den på disken framför mig. Det var en rostig nyckel, lika lång som mitt pekfinger och genom det lilla hålet i nyckelns ena ände satt en tejp bit och på den stod siffran 12 med en klottrig handstil.

Jag tackade och vände mig bort, på väg mot dörren.

”Vänta lite”, ropade hon efter mig. Nyfikenheten i hennes röst gick inte att ta miste på. Jag stelnade till.

”Vet du vart den där röken kommer ifrån?” jag kände hur hjärtat sjönk i bröstet.

”Vilken rök?” jag samlade ihop mitt ansikte och vände mig om men något som jag hoppades skulle tolkas som ovetande.

”Den”, hon pekade ut genom fönstret. Jag såg ut. Såg hur svart rök steg mot himlen.

”Vet du det?” envisades hon och såg misstänksamt mellan mig, mina sotiga kläder och fönstret.

”Ingen aning”, svarade jag och skakade oskyldigt på huvudet. Jag vände mig bort igen och lämnade rummet. Den svala kvällsluften slog emot mig när jag öppnade dörren. Tacksamt fylldes mina lungor med den friska luften. Jag styrde stegen mot tolvan och det enda som bröt tystnaden var ett flygplan som flög förbi högt ovanför mig. Bara ett avlägset sus.

På vägen for en polis förbi, tätt följd av en brandbil. Sirenerna fick det att ringa i mina öron och världen tycktes snurra omkring mig. Jag nådde tolvan och det tog tid innan jag lyckades få in nyckeln i hålet. Mina händer skakade som om jag var en alkoholist med abstinens. När jag väl fick upp dörren tumlade jag in i rummet och smällde snabbt igen dörren efter mig. Jag fick syn på dörren som måste leda in till toaletten och nästan sprang genom rummet och i steg drog jag av mig kläderna. Jag klev in i duschen och vred igång vattnet.

Det blev aldrig varmt nog. Men jag tvättade mig för att bli av med den vidriga känslan av skuld. Känslorna svallade över. Jag föll snyftande ihop på badkarets botten. Skakningarna hade spridit sig så att jag nu skakade kraftigt i hela kroppen. Vattnet som strömmade över mig gjorde det omöjligt att avgöra om det var det eller tårar som strömmade ner för mina kinder. Antagligen både och.

Hur vidrig skulden än var så visste jag att den gjorde helt rätt i att hänga över mina axlar. Det var mitt fel. Min skuld. Inget i hela världen kunde avlägsna den från min kropp.

Jag kunde ha räddat dem. Men jag hade valt att inte göra det.

Jag lutade pannan mot knäna. Lät tårarna strömma, trotts att gråta var det värsta jag visste.

Jag kunde inte göra det som skett ogjort. Hur mycket ja än ville det.

Hur länge jag blev sittandes där vet jag inte. Men till slut blev vattnet som strålade ner över mig iskallt. Då reste jag mig mödosamt upp och stängde av duschen. Ännu kallare och mer tyngd av skuld än innan. Jag såg framför mig hur min pappa flög baklänges och hårt slog i altanräcket. Hur mamma strypts medvetslös... eller till döds. Hur min bror hängt mellan två svartklädda människor. För att skydda mig.

Jag virade en handduk runt kroppen och gick ut i rummet. Förstå då tog jag mig tiden att se mig omkring.

Tapeterna var gråa och livlösa, sängen var liten med sunkiga sängkläder. Där fanns en liten kokvrå. Skåpen och lådorna var tomma. På golvet mellan sängen och badrummet låg en matta som mer såg ut som en trasa. Som om någon bara släppt en gammal handduk på golvet och låtit den ligga.

Jag sjönk ner sängen. Det fanns inga tavlor, inga blommor. Ingenting.

Bara en natt. Jag drog till mig väskan med foten, böjde mig ner och drog runt dragkedja. Jag förde undan locket och stirrade ner på Nicks kläder. Jag visste att mina låg under hans men jag brydde mig inte. Jag grep den översta tröjan och drog på mig den. Den var för stor, men den luktade som honom. Mina ögon brände igen men inge tårar kom. Jag slängde handduken på golvet, jag släkte lyset och kröp ner mellan lakanen. När jag slöt ögonen möttes jag av Ziacs hånfulla flin och jag slog snabbt upp dem igen. Jag låg så i mörkret, med ögonen uppspärrade, och väntade på sömnen.

Det var ingen dröm. Det var ett minne.

”Carrie?” rösten kom från ingenstans. Från överallt. Från en svunnen tid. Hon hade stått i folkmassan. Stirrat på mig. Svarta ögon, men som vanligt alltid med den där röda glöden, som döende kol.

”Carrie!” hon hade tjutit glatt och flugit mig om halsen.

”Vad gör du här?” jag hade slagit armarna om hennes rygg. Hållit henne hårt mot mig, oförmögen att minnas när vi senast stått så här. Hon hade börjat prata, pladdra som bara hon kunde. Bakom henne hade jag skymtat två män. Dem hade stått stilla som statyer med plågade oroliga miner. Den ena hade varit längre än den andra, men mer än så hade jag inte lagt märke till hos dem. Nu stod dem bara där som två skuggor utan ansikten.

”Men hur mår du Carrie?” hade Tani sagt högt och påkallat min uppmärksamhet.

”Jag mår bara bra”. Jag hade ljugit. Hon behövde inte veta sanningen. Hon hade inte trott mig.

”Fint, men lyssna. Jag måste dra men ring mig. Okej, lova”. Hon hade tryck en lapp i min hand.

”Jag lovar”. Jag hade inte kunnat låta bli att skratta. Som jag hade saknat henne.

Nu behövde jag henne. Mer än någonsin.

Jag vaknade innan solen stigit helt över horisonten. Ett rosafärgat sken föll mellan gardinerna och gav rummet lite liv. Men intrycket var detsamma. Grått. Jag stirrade upp i taket och tvekade med tankarna fästa på den där lappen. Vart hade jag sett den sist? Hemma? Jag mindes hur jag hade lagt den i en skrivbordslåda i mitt rum med avsikter att ringa henne. Men med allt som hade hänt, hade den avsikten flugit sin kos.

Och nu låg lappen som en liten hög med sot bland ruinerna av mitt hem. Modet sjönk. Hur skulle jag nu... jag avbröt mig i min egen tanke. Det var nästan så att jag slog mig själv för pannan.

Jag reste mig upp ur sängen och gick fram till fönstret. Jag lade handflatorna och pannan mot glaset. Jag försökte pressa mig framåt. Men inget hände. Jag suckade frustrerat och slog upp ögonen. Utanför fönstret hade det börjat regna. Marken tycktes koka.

Nytt försök. Jag slöt ögonen och föreställde mig Tani. Huden som var snäppet mörkare än min egen. De mörka ögonen med den röda glansen. Det svarta långt håret. Den lilla söta näsan. Varenda detalj blev smärtsamt tydligt. Sen kände jag ett ryck som om någon krokat fast området bakom min navel och drog i linan som man drog efter en fisk. Jag for framåt ut ur min kropp, trycktes genom väggen och bort längst vägen. Jag rycktes i sidled och susade fram mellan träden. Allt gick så snabbt och till min förvåning behövde jag inte vänta så länga att illamåendet hann flamma upp innan skymten av ett hus syntes. Det badade i ett grönt böljande sken. Ett leende ansikte blixtrade förbi och sen rycktes jag baklänges igen. Jag slungades in i min kropp med sådan kraft att jag snubblade baklänges, min ena fot fastnade i sängen och jag föll över kanten ner på golvet.

Halvliggande på golvet stirrade jag ut i luften ovanför mig. Kunde det verkligen stämma? Befann hon sig verkligen så nära?

Stärkt av nytt hopp flög jag upp på fötter igen. Jag drog på mig samma jeans som jag burit dagen innan och brydde mig inte om fläckarna. Jag stängde väskan och lämnade rummet med den över axeln och jackan under den andra. Jag skyndade förbi receptionen och slängde nycklarna på den obemannade disken, jag skyndade bort till bilen och hoppade in bakom ratten. Jag gjorde en rivstart och lämnade parkeringen. Vägen försvann snabbt bakom mig. Solen steg snabbt.

Genom det oupphörliga regnet stirrade jag på stället där vägen tog slut. Punkten där man inte såg längre. Vad skulle finnas där?  Vid slutet? Vid horisonten? Hur skulle allt det här slutet?

Jag tappade räkningen på hur långt tid som gick men jag hade en känsla av att det inte var mer än en halvtimme. Då var det plötsligt någon som förändrades. Jag saktade in och stannade vid vägkanten. Vägen låg öde med träd som reste sig mot himlen på båda sidor om mig. Någonstans inom mig viskade en lite röst att jag skulle svänga höger. Jag såg tveksamt i riktning mot skogen till höger om mig. En mur av träd. Ingen väg in där.

Jag lättade på bromsen och bilen började rulla. Mitt inre skrek åt mig att stanna. Jag stampade på bromsen så att jag slungades framåt mot ratten. Jag lade i handbromsen och klev motvilligt ur bilen. Regnet började slå mot huvud och axlar på mig och förvandlade mig till en genomdränkt katt på nolltid. Jag rundade bilen och klev över vägen. Jag torkade renget ur ögonen och kisade för att se bättre men skogen verkade mörk och tyst. Vinden slet i mitt hår, och när jag hastigt vred på huvudet och drog undan den blöta slingan från min kind fick jag syn på den.

En liten grusväg som slingrade sig in i skogen. Den var svår att se från stället där jag stod och helt omöjlig att se från andra sidan. Jag vände på klacken och rusade till baka till bilen. Jag släppte på handbromsen och vred på ratten. Bilen hoppade till när asfalten tog slut. Magen knöt sig som den gör när man åker berg-och-dalbana eller över ett kupp i hög hastighet.

Vägen var smal och slingrade sig fram mellan träden. Varje krök syntes först när jag var direkt inpå den. Jag kände hur hjärtat pumpade hårt i bröstet av lycka. Jag hade hittat henne.

Men varför bor hon i en stuga så här skyddad?

Jag sköt undan tanken.

Regnet lättade och en mystisk dimma lade sig över marken. Mot min vilja tänkte jag att det här mer och mer liknade en skräckfilm. Vid vägen slut skulle det säkert finnas en kannibal med yxa som väntade på mig. Jag kunde inte låta bli att flina åt den löjliga tanken.

Jag tappade uppfattningen om tiden igen och jag hade just gett upp hoppet om att någonsin komma fram när jag skymtade något mellan träden. Jag kom till en sista krök och gled in på en gårdsplan som badade i ett grönt flytande ljus.